Entusiaster 2 maj 2024
Kom Madame och jag - bland mycket annat - att språka lite om under den långa sköna stund - 20.00 till 00.30 - vi satt på glasverandan och njöt av den sköna ljumma kvällen.
Det här med etusiaster började väl egentligen om"våra" kommentarer kring "Eurovisions-slager-tävlingen" (om den nu kallades så - jag tog inte del av märkligheten och orkar inte bry mig om att ta reda på den saken) där M fann det vara en aning märkligt att de som uppträdde visade så mycket hud.
Jaha, sa jag och tillade att jag en gång i tiden trodde att det här jippot handlade om musik - dvs att en klok, begåvad och kunnig jury hos varje deltagande land, avgjorde vilken melodi/sång som skulle vinna.
Eftersom jag inte kunnat undgå att ta del i media om arrangemangen förstår jag att det sättet att tävla i musik har förvandlats till något - annat.
Hur-som-haver, när jag nyss ensam avnjöt en "fria tankarnas stund" på nämnda veranda kom jag att fundera över - vad andra säkert kan tänkas kalla slags "mental defekt" är att jag "inte håller på något särskilt fotbollslag".
För den delen inte i andra sporter heller - i alla fall inte efter en så där 10-11-årsåldern då jag som född i Västerås "höll på" VSK i bandy.
Då familjen något år senare flyttade till Råsunda i Solna borde jag väl åtminstone ha blivit AIK-are.
Det blev jag inte…
Nåväl - jag har ägnat några stunder i ett försök att förstå vad det är som åstadkommer att så många människor - så starkt - mentalt - säger sig vara knutna till ett speciellt lag.
Det finns inom min familj också där "Hammarbyare" verkar ha blivit favoritlaget i ämnet fotboll.
Jag tittar gärna på fotboll (på tv hemma hos M) och såg senast de svenska damerna vinna över Irland. Var väl trevlig på något sätt - och jag tror att den känslan mest bygger på att "våra damer" var en aning skickligare än motståndarlagets damer.
Rent allmänt håller jag på det lag som spelar den bästa fotbollen och gläds då över att just de vann…
Berätta det inte för någon men jag har i alla fall haft en manlig favorit inom fotbollen. Du får vet vem - om du orkar ta dig igenom en liten berättelse från Skottland.
Jag var en gång på bilresa i Skottland med min Toyota Camry då - dagen innan Midsommarafton - jag fick besvärliga problem med bilens bromsar.
Dessbättre fanns en Toyotaverkstad i Elgin - en stad i norra Skottland - dit jag snabbt tog mig.
Där jag genast blev omhändertagen och snart fick veta att det var akut läge för att byta bromsbackar på bakhjulen.
Det är bara det - sa den trevlige mannen - att vi har slut på sådana till din "fina bil". Han blev fundersam och sa sedan vänta lite medan jag slår en signal.
– Jo, det var som jag anade vi har ett par hemma på vår verkstad där jag bor. Så om du kommer tillbaka hit på förmiddagen i morgon så fixar vi det hela.
Glad i hågen bokade jag in mig på ett av stadens hotell synnerligen nöjd över min turdag - för att om kvällen besöka en pub för att kolla folklivet i stan.
MENVAFAN! Sa plötsligt en tanke - det är ju Midsommarafton i morgon.
Sådant kan gör en svagsint person som jag - en smula uppgiven.
Men, förmodligen beroende på anlag från min norskfödda mamma låter jag inte sådant påverka min sömn.
Så utsövd tog jag mig tämligen tidigt till bilverkstan - som drevs av stadens Toyotasäljare. Där jag mottogs av gårdagens man - klädd i svart kostym, vit skjorta med slips. Sådant kan få en från Vingåker att känna viss oro.
- Kör in bilen du så ska det snar vara gjort, sa han och jag förväntade mig att där då skulle stå en montör i overall.
Icke - i stället kom han själv in och hissade upp bilen, tog av sig kavajen, vek upp skjortärmarna, lossade bakhjulen - och satte igång.
Och vill prata fotboll medan han arbetade. Då kom det sig att jag nämnde att bland våra svenska spelare fanns det en jag speciellt gillade - Henrik Larsson.
Hur ska jag nu förklara det hela - men den saken fick honom att agera som jag sagt att bland alla kvinnor världen var hans mamma den jag gillade mest.
Henrik Larsson spelade ju sedan ett par år i det skotska laget Celtic och var - förstod jag då - en synnerligen älskad person i den skotska fotbollen.
Och mannen som höll på att byta mina bromsbackar var nog den i Skottland som älskade Larsson mest.
Det fick jag veta efter bromsbytet var klart och han nödvändigtvis ville bjuda på kaffe för att få prata mer om denne märkliga Larsson.
Nu har jag tämligen grund kunskaper om kristendomen men nog hade den "påstådda" Jesus - i alla fall hos Toyotverkstadens ägare i Elgin - en stark konkurrent i form av Henrik Larsson - inte bara som en fantastisk spelare utan likaledes fantastisk trevlig person.
Du - jag fick där en ny manlig favorit för - fick jag veta - han var ägare till företaget - bodde på Shetlandsöarna, hade eget privatplan och flög till jobbet de dagar han var behövd i Elgin för jobbet skull.
När jag lite försiktig framförde min förvåning över att han själv gjorde det här jobbet - på en Midsommarafton dessutom - svarade han bara:
Jag skulle ändå hit till Elgin för ett bröllop lite senare i dag och kände att det skulle vara trevligt att få möta en svensk som ägde en så fin Camry.
Jag fick fullständigt klart för mig att vara svensk - i Elgin och hålla på Henrik Larsson gav många pluspoäng.
Om det nu inte var bilen…
Kvinnor (29 maj 2024)
Jodå - om kvinnor kom jag att fundera lite över denna gråmulna onsdag i maj. Anledningen var att jag - på internet - tog del av en krönika (i GP) som opponerade sig över en annan krönika i AB där "den" krönikören antytt att hon fann att tidningarnas kulturkrönikor blivit så "feminiserade" i sina innehåll. Krönikören i GP skriver:
Enligt henne står männen för autonomi och objektivitet medan kvinnor är mer publikorienterade och subjektiva.
När allt fler kvinnor börjar skriva på kultursidorna kommer de också att förändras, eftersom kvinnor – om jag läser Höggren rätt – saknar förmåga att tänka på annat än sig själva.
Vad de två kvinnliga krönikörerna behandlar är en novell:
Novellen publicerades postumt 1888, samma år som Benedictsson begick självmord. I sin dagbok ”Stora boken” skriver hon om längtan efter att få dela en intellektuell gemenskap med en man, en längtan som ekar i “Ur mörkret”.
Där formuleras den kärnfullt som en önskan om att få vara vän och inte alltid tvingas vara att väninna, att få delta på samma villkor som männen. (min fetmarkering)
Jag hamnade där i funderingar - som märkligt nog hamnade i en utsago av en kvinnlig "vän" - då (nu pratar vi om 80-talet) Personalchef för Posten Stockholm med 3000 anställda - som till mig kraftigt framhöll "Finns det ett Helvete på Jorden så är det Postgirot - för där jobbar det 627 kvinnor".
Kommer jag aldrig att glömma - liksom inte heller de många många åren jag (också) umgicks med hennes man - en framgångsrik psykolog.
Han lärde mig mycket - om mig själv men inte minst det där med att "se på människor". (Som då påminde mycket om hur man umgås med hundar)
Och att kvinnor också är människor - men i vissa fall (mentalt) är olika - de flesta i den manliga delen av befolkningen.
Kvinnor? Fram till att jag var en så där14-15-år gammal fanns "flickor" naturligt bland mina andra vänner. En sak som kraftigt förändrades då jag i händerna fick ta del av min första "porrtidning".
Min syn på det där med flickor förändrades - snabbt…
Men inte så - att jag märkte att de vill dela någon "intellektuell gemenskap" med mig. Men till min glädje delade vi andra intressen.
Det kan vara glömska - och det kan också helt bero på en brist hos mig själv - men jag kan bara minnas två personer av kvinnligt kön som visat rejält intresse av intellektuella samtal.
Förutom personalchefen ovan - Madame - som numera finner stor glädje av sådant.
Här är det meningen att du ska förstå att jag också tycker om den saken…
Den här bilden är jag är synnerligen förtjust i.
Man vet inte när kärleken kan slå till…
Och där är jag glad över att kvinnor finns.
Rubriker 11 maj 2024
Rubriker finns där för att locka till läsning. Vet alla som producerar tidningar.
Där - i de stora tidningarna - konsten att "sätta rubriker" har stagnerat en hel del. Tänkte jag tidigare denna lördagsmorgon efter min runda bland deras "nätutgåvor".
Och tillåter mig att här komma med ett inlägg - ett mejl som inkom sent i går kväll:
Välkommen
Du får framöver nyhetsbrevet från Illustrerad Vetenskap.
Nu väntar en värld av vetenskap.
Vi tror att kunskap och insikt ska förmedlas på ett underhållande och intressant sätt – utan att någonsin kompromissa med fakta eller trovärdighet.
Detta kräver en speciell typ av förmedling. När inte orden räcker till får det visuella ta över. Och just detta nära samspel mellan text och illustration är vårt kännetecken.
Därför tar vi vårt namn bokstavligt: Illustrerad Vetenskap.
Det kommer du snart få uppleva.
Vänliga hälsningar
Illustrerad Vetenskap
– för de riktigt nyfikna –
Vilket jag kom att fundera lite över när jag - en smula håglös - bläddrade bland nätutgåvorna. Just ingenting av deras innehåll väckte upp tanken "Det där måste jag läsa".
Men det gjorde i alla fall den här rubriken i SvD:
Se där! En bekräftelse på att jag är en klok människa…
Tänkte jag då - och nickade medhållande.
Om det där som Illustrerad Vetenskap säger: - detta nära samspel mellan text och illustration är vårt kännetecken - gäller förstås lika bra när det gäller rubrik och bild.
I alla fall hos mig - när jag såg den här kombinationen i kkuriren.se
Nja - inte blev jag precis chockad men nog blev jag klart förundrad - där jag plötsligt hamnade i djupa funderingar (som jag ofta gör när jag inte förstår det jag ser) alla de unga damerna på bilden håller små handväskor i en av sina händer.
Mina kunskaper om dagens unga damer är inte särskilt djupa - men min förundran över kvinnors förhållande till sina handväskor - är djup.
Vad är det för innehåll i deras väskor som de inte kan leva utan?
Ens på en - bal…
(Champagneglasen förstår jag mer om)
Jag skänker en snabb fundering kring - undrar om ens Illustrerad Vetenskap kan förklara den saken.
Nåja - vissa företeelser - behöver man ju faktiskt inte ha full vetskap om.
Men att leka - kan jag en hel del om…
Gammal?
Antalet personer som finns under rubriken "åldringar" blir inte bara fler - de utgör också en fara för den svenska ekonomin.
Är tanke som passerar när jag läser vad Lars Åberg skriver i en krönika i Fokus.
Åberg text börjar så här:
På någon generation gick vi från att ha mormor i kökssoffan till att lägga henne i ett korridorrum till att skicka hemtjänstpersonal som hon inte förstår. I övrigt kontaktas hon mest av gängkillar i exil i Marbella, som vill att hon ska överföra sina besparingar till deras konto.
Vad gör man annars med dem som inte har vett att dö?
För tio år sedan förklarade en stadsdelschef i Malmö att underskottet i den kommunala budgeten berodde på att minskningen av antalet 80- till 89-åringar inte skedde i prognosticerad takt.
Detta var hennes exakta ord. De gamla levde längre än förväntat och belastade därmed kommunens ekonomi mer än de borde.
De utgjorde, som hon uttryckte det, ”den största riskfaktorn”.
Jodå, klart jag blir fundersam över hur läget i Vingåkers kommun är i fallet att vi gamlingar inte "har vett att dö".
Jag kan väl bara svara för min egen del - och min inriktning är stark vad det gäller att slå nytt familjerekord - genom att bli minst 97…
Hur det blir med den saken - kan jag ju undra - när jag läser de här raderna från kommunen:
Antalet invånare över 80 år väntas öka med 50 procent de kommande tio åren. Samtidigt väntas antalet personer i arbetsför ålder, 19-64 år, att minska. Det medför att färre personer ska försörja fler.
Samtidigt har kommunen en hög arbetslöshet.
Blir lite velig i mitt funderade över hur jag ska tolka den saken vad gäller mig själv. Och inte blir det bättre när jag läser vad Åberg anför:
De närmaste åtta åren behöver äldreomsorgen i Sverige anställa 111 000 utbildade personer. Det låter inte heller realistiskt.
Digital tillsyn blir begreppet vi kommer att få lära oss; när vi inte orkar resa oss ur sängen kan vi vinka in i samma virrvarr av kameraögon som håller koll på perrongerna i tunnelbanan.
Äldreomsorgen är de låga förväntningarnas verksamhet, vilket fungerar eftersom det inte går att uppbringa något timidare än svenska åldringar. De är tacksamma för utbudet i SVT. Med upphöjt lugn inväntar de sina urgröpta pensioner i växande vårdköer, deras tolerans för nedskuren service och sjutton knappval på mobilen tycks outtömlig.
Äntligen kan jag bestämma mig "DET GÄLLER INTE MIG!
Och jag kan meddela kommunförvaltningen i Vingåker att jag också håller med författaren Reidar Jönsson som härförleden skrev på Facebook att gamla människor bör bo i centrum, med högst hundra steg till ett fik, ett bibliotek och en krog.
Det ska också vara nära till havet.
Hjälmaren får duga…